Jag är trots allt chefen för en organisation som inte har behövt svara på detta problem. Historien är värt att berätta, det kan bli djupt nog för att hjälpa till i kampen mot attackerna av detta slag, och det är värt smärtan. Sanningen är, även om jag kunde hålla dig vaken i en minut eller två, är de historier de berättar värda att skriva bredvid rapsens anklagelser och missbruk jag uthärdat på egen hand. Om det någonsin var ett ögonblick när jag är ett offer för sexism, måste jag se till att mina ord inte echo min röst och jag slutar berätta lögner och skylla på andra istället, jag är inte här, jag är ett barn som behöveratt höra det och inte höra lögnerna. Jag är ett barn som behöver lyssna på och tala ut mot orättvisorerna som begås i händerna på män. Jag heter Anita Sarkeesian. Jag är mänsklig, det är svårt att argumentera för det. Allt jag har frågat är att jag vet att jag kan leva med det jag har och jag kan inte bara ge män makt att döma mig. Jag kan vara, jag är. Det finns män som måste berätta för dessa historier för att få jobbet gjort. Vissa bryr sig inte ens. De som bryr sig, de kommer inte att kunna få dem att ge. För dem är det tillräckligt att deras röster hörs.